AIDSfree that's me!

Igår bokade vi slutligen ett möte med vår rektor och det gick alldeles utmärkt. (Kanske borde vi tänka på vad vi har för bild av henne? Näääääääää ; ) )
Så imorgon 8.15 skola jag tillsammans med de två andra tossingarna även kallade Rebecka och Moa komma dragandes med Mia och så ska vi på bästa möjliga sätt övertyga Annika om att det är bra för skolan och bra för mänsklighetens framtid om vi får lite pengar att åka till Afrika för.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är någon som missförstår det här. För, det finns en viss risk att det låter som om jag och de andra två bara vill åka till Afrika och sola, träffa "små stackars fattiga sydafrikaner" och tycka att vi gjort något gott för världen som vi borde få något för. För anledningen till att vi gör detta, är den att vi faktiskt vill göra något för någon annan. Vi gör heller inte detta för att vi ska känna oss duktiga efteråt.
 Jag har inte ens tänkt på något efteråt!
Jag vill bara veta att detta så otroligt viktiga projekt får fortsätta. Dessutom vill jag göra något för någon annan än mig själv..för en gångs skull.

I vilket fall, så har nervositeten krupit allt närmare under hela dagen idag och nu står den mig upp i halsen. Det kliar i fingrarna och mitt huvud bubblar av idéer till mötet.
Ska jag kanske säga så här? Vad kommer hon att vilja veta? Hur kan jag förbereda mig? Vad ska jag ha på mig? och så går det runt..om och om igen.
Men det är nog rätt bra att vara nervös. Speciellt när det gäller något så här viktigt.
Jag har nog inte tänkt på det förut..Men det möte vi kommer hålla imorgon..jag menar vad som händer på mötet, kan vara det som bestämmer om vi kan åka eller inte.

Jag ber för att det ska bli så..